Hon stod där, innan byggnadsställningar och kranar intog platsen framför Lunds domkyrka. För att se till att hon inte kommer till skada har hon omsorgsfullt packats ner och flyttats bort i väntan på att renoveringen av tornen ska bli klar. Bara en kvadratisk liten ruta i grus i stenläggningen talar om var hon stod. Ändå är det som om hon fortfarande står där, Skyddsmantelmadonnan, låt vara osynlig för vår blick. Jesu mor, vår mor, vars mantel sveper om människornas barn. Vid mantelns rand sticker huvuden ut, med ögon som både blygt och nyfiket anar verklighetens morgonluft. Hon står med hela sin varelse vinklad inåt, mot katedralens stora port, på samma sätt som hon i ett kloster utanför Vadstena placerats i förhallen och pekar med hela sin arm mot dörren in till kyrkan. Våga gå framåt, våga gå in! Verkar Maria mana oss. Gå framåt, gå inåt för att omslutas av de öppna valv där det dyrbara Gudsmötet får plats och kropp.
Hon förbereder oss för Mötet, hon som själv fått sitt liv förändrat genom ett möte. I bebådelsedagens evangelium hör vi om det, det oerhörda, mötet mellan Guds budbärare och Maria. Evigheten möter tiden, hinnan brister, så Marias frågor om det otroliga som hon får höra och hennes fullständiga tillit till Guds handlande. Akademiledamoten Gunnel Vallquist skulle skriva att ”Vi lever i ett spänningsfält: å ena sidan det rationella – bevisbara – förnuftiga, å andra sidan det irrationella – obevisbara – intuitiva. Spänningsfältet är verkligheten – ingendera av polerna kan upphävas, bortresoneras eller förnekas”.[1] Det rationella, det irrationella, möts i Marias svar. För en stund brister det tunna membran som skiljer tid från evighet, det som vi människor kan förstå från det som ligger bortom oss i hennes svar: ”Jag är Herrens tjänarinna, må det ske med mig som Herren har sagt” (Luk 1:38). En rörelse som sker också i oss när vi vågar ta vår Gudsrelation på allvar. Maria säger inte bara ja till det som hon ombeds att göra, hon lever sitt ja. Ett ja som förkroppsligas i varje steg som hon tar, i det konkreta, i det vardagliga. Ett ja som uttalas när hon tröstar sitt lilla barn, lär honom att gå på små ostadiga ben, snyter en liten näsa, tvättar av pojkens skrubbade knän och många år senare sjunker ihop vid korsets fot. Kan det vara ett mönster också för oss? En livshållning där vi med Vallquists ord övar oss att ”vara ja, i handling, i uppträdande,(…) i sinne.” [2] Så kan Ordet bli kött också i oss.
På Marias uppmaning rör vi oss under valv efter valv, längre in, djupare, allt under Kristi blick. Så är hela Marias ja, hela hennes liv endast detta: att med ömhet visa på Kristus. Om vi låter henne, tar hon oss vid handen, leder, pekar mot Kristus, nästan lekfullt hjälper oss att skynda framåt, hoppar över stenar och kryssar mellan stolar som står i vägen. Vi rör oss längre in, men inte som vi kanske trott uppåt utan neråt. Ner i själens djup. I kryptan, det dolda rummet, där ljuset bryter in i mörkret. Ett blåskimrande ljus, en skyddande mantel som omsluter oss och det dyrbara mötet med Kristus vid altaret. I hjärtats krypta. Dess dolda rum.
/Ingrid Norén Nilsson,
medlem i Killan
Citaten är hämtade ur Gunnel Vallquists Steg på vägen, sid. 9 (1) och 61 (2), utgiven av Libris förlag 2016
[1] Vallquist, Steg på vägen, s. 9
[2] Vallquist, Steg på vägen, s.61