För många år sedan mötte jag en man vars omdöme om andra människor var lika ombytligt som vädret i april. April är ju en månad då en alldeles underbar vårdag kan följas av en dag med bitande snöstorm. Så var det med denne man. Ena dagen kunde han tala om en av sina vänner som den allra bästa av människor. Nästa dag hade samma vän fallit ner från piedestalen. Någonting hade hänt. Vännen hade, i mannens ögon, gjort ett felsteg och nu var vännen inte vatten värd.
Det var inte lätt att hänga med i svängarna. De felsteg som vännen gjort lät i mina öron som små missförstånd och ingenting annat. Allt kunde ha undanröjts i ett enkelt samtal.
Nu hör det till saken att vännen som trampat så fel aldrig själv fick ta del av sin förändrade status. Mannen valde att aldrig avslöja sin besvikelse för vännen. Lika bra var väl det för efter bara någon dag hade omdömet återigen svängt och vännen var tillbaka inne i värmen. De som fick leva med en dålig eftersmak av alla ytterligheter var mannen själv och de som fick ta del av svängningarna.
Liten tuva stjälper ofta tungt lass, säger ordspråket. Jag förundras ständig över hur små, små ting kan orsaka missförstånd och konflikter i alla möjliga sammanhang.
Mannen lät sina omdömen om andra svänga som en pendel inom sig. Från den ena ytterligheten till den andra. Det verkade finnas någonting inne i honom som fick näring och bränsle av att upphöja och rasera. Att finna en balanspunkt där en vän kunde få lov att vara lite lagom omtyckt eller älskad fanns liksom inte. Det var verkligen antingen eller.
Jag har också mött sådana krafter inom mig. Det är så lätt att slinta och falla i händerna på krafter som bara gör oss och andra illa. Slinta är ett bra ord. Jag ser ofta bilden av en lindansare framför mig när jag tänker på hur jag vill leva mitt liv. Att bli en äkta lindansare som balanserar på en tunn tråd högt över marken skulle jag aldrig någonsin i hela mitt liv ens prova. Jag får svindel bara jag ser en bild av sådan djärvhet och måste titta bort. Men att varje dag öva mig i att bli en lindansare i mitt eget inre och i mitt eget liv – det attraherar mig och ger mig djup glädje att tänka på.
Jag vill inte låta mig slungas som en pendel. Jag vill öva upp min balans så att jag håller mina fötter stadigt på den lina som jag vet leder till mer av det goda för mig, mina medmänniskor och skapelsen i stort. Jag vill göra det som någon formulerat för mer än 2 500 år sedan i Ordspråksboken i Bibeln och som alla människor uppmanas till: Rikta blicken rakt framåt, se på det som ligger framför dig. Ge akt på var du sätter foten.
Just nu är vi med om en polarisering i världen. Vi verkar gå in i en ytterligheternas tid. Mer än någonsin behöver världen människor som inte låter sig ryckas med av känslor och tankar som efter en tid kommer att visa sig ge en dålig eftersmak.
Vad säger bilden av lindansaren dig? Om du var lindansaren – vad skulle hjälpa dig att hålla balansen? Vad skulle du vilja hålla din blick fäst vid för att inte falla?
Krönika YA 15/2 2025/Anna Alebo