Temat för Pilgrimsteologiskt seminarium i Vadstena i februari 2025 var ordet gränsöverskridande. Killans kaplan Anna Alebo höll avslutningsföredraget som du kan ta del av här.
Jag vill dela fyra berättelser, fyra erfarenheter av den gränsöverskridande bönen.
Det är tisdag kväll och som vanligt möts vi i Klosterkyrkan i Lund för att be veckans gemensamma completorium. Vi sitter allra längst fram i kyrkan, i koret, vända mot öster, i det som en gång var kyrkorummet i ett av Lunds två benediktinerkloster.
Här levde systrar i 400 år för att upprätthålla ett liv i bön och gästfrihet. Av klostrets alla byggnader finns nu bara själva kyrkan kvar. De enda spåren av de nu raserade klosterlängorna är de igenmurade tegelvalven som en gång ledde in till klostrets många rum.
Completoriet vi bad denna kväll var ur Killans tidebönsbok. Den bönboken är 20 år gammal, men eftersom tidebön framför allt består i att be Bibelns psaltarpsalmer var merparten av bönen densamma som systrarna bad för 500 år sedan.
Därför var det kanske inte alls så underligt det vi fick vara med om. Mitt i växelsången, i en av psaltarverserna som jag och vännen vid min sida sjöng, hörde vi plötsligt fler röster än våra egna. Vi såg oss samtidigt om och blickade bakåt i rummet fast vi var mitt inne i bönen.
Klosterkyrkan i Lund är lätt att överblicka, i alla fall i den dimension som vi kallar för nuet. Det hörs och märks om någon kommer in i rummet. Och där fanns förstås ingen annan levande varelse. Vi såg på varandra och log. Vi visste båda två att det som inte kan hända precis hade hänt. Vi hade fått hjälp i vår bön på ett alldeles speciellt sätt denna kväll. Och vi var djupt tacksamma över att vi båda hört samma sak. Samma sång. Vem skulle annars tro på det vi varit med om.
Att be tidebön är som att stiga ner i en flod av bön. En flod som har flutit i 3000 år och kanske ännu längre så.
Vi människor är begränsade av tid och rum. I tiden och rummet kan vi dagligen erfara Guds närvaro men Gud är inte begränsad till dessa dimensioner. När vi närmar oss Gud närmar vi oss alltid himmelrikets dimension.
När vi tar steget ner i floden av bön upphör tiden och rummet. Vi blir ett med alla som i samma stund ber till Gud över hela jorden, vi blir ett med alla som genom tiderna ropat om hjälp eller lovsjungit och tackat, och vi blir ett med alla som i det vi kallar framtiden kommer att vända sig till samma Gud i bön. Allt sker utanför tiden i Guds eviga nu.
Med det perspektivet kan psaltarpsalmer som jag annars inte kan känna igen mig i få en ny och djupare mening. Som strofen i Psaltarpsalm 102: ”Jag liknar en uggla i öknen, är som en uv bland ruiner.”
Varför ska jag be med så för mig främmande ord? En dag då jag kanske är fylld av hopp och mod och bara vill tacka och lovsjunga för livet och att det minsta jag känner mig som är en ruggig uggla eller vilsen gammal uv. Men någonstans i världen just då, eller i dåtid eller framtid finns någon som har det precis som i psaltarpsalmens strof.
Min bön blir då en bön i solidaritet med denna för mig okända själ. Jag blir påmind om att bön aldrig handlar om bara mig själv och min Gud. Bön är alltid till sin karaktär gränsöverskridande. Gränserna suddas ut mellan då, nu och framtid, mellan jord och himmel, mellan mig och andra skapade varelser. Alla blir vi ett den Gud som är upphovet till allt, som bär allt och är alltings mening och mål.
Det betyder att den dag jag själv hamnar i öknen, och en sådan dag kommer för alla människor, kan jag vara övertygad om att jag inte är ensam. När jag någon gång känner igen mig och min egen situation i strofen i Psaltarpsalm 22: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig” så delas min övergivenhet av många andra som vet precis vad jag talar om. Och ytterst av Kristus själv som ropar ut både sin och min vånda på korset.
Så vem eller vilka var det som bad med oss den där kvällen i Klosterkyrkan i Lund? Jag säger som ärkebiskopen: Det vet väl inte jag. Men jag anar att det kan ha varit benediktinersystrarnas bön som bröt igenom vallen mellan tid och tidlöshet. Hur som helst var det en tydlig hälsning från vänner som uppenbarligen badar i samma flod som vi.
Tänk om vi fick sådana erfarenheter varje gång vi samlades till bön. Att tillvarons större verklighet alltid blev synlig – hörbar – kännbar. Att vi erfor det som Hebreerbrevets författare beskriver som den verklighet varje kristen lever i redan här på jorden. När han i presens och inte futurum skriver:
Ni har kommit till Sions berg och den levande Gudens stad, det himmelska Jerusalem, och står inför mångtusende änglar, ni står inför Gud.
Men Gud verkar inte arbeta så med oss människor. De där tillfällena då Alltet darrar till och öppnar sig och vi får en glimt av tillvarons större verklighet får vi ofta i mycket små mått. Vi kan inte heller framkalla dem själva på något sätt. Allt är nåd. Det enda vi kan göra att gå till mötesplatsen och göra oss tillgängliga och be Gud om tillit till att Närvaron och Sången finns där även när jag ingenting erfar, ingenting känner, ingenting hör.
Detta var min första erfarenhet, min första berättelse om en gräns som passeras i bönen – den mellan tid & tidlöshet.
Låt oss ta en liten stund och stilla oss. Och reflektera. Har du varit med om att tillvaron liksom öppnat sig? Att Gud gläntat förlåten till det allra heligaste? Att du fått en aning om att den begränsade värld vi lever i inte är hela sanningen?
Var det kanske under en bön? Eller i mässan? Under en vandring i naturen? I mötet med en annan människa? Eller någon helt annan situation?
Fundera på det tillsammans med Gud en liten stund. Sådana erfarenheter ska vi vara rädda om och bara dela med någon som kan hantera min upplevelse med varsamma händer. Så vi ska inte dela det med någon annan. Men dela det med Gud, eller Jesus eller hur du nu relaterar till den Obegränsade och Närvarande guden.
+++
För drygt åtta år sedan förberedde vi oss i Lund för att ta emot påven Franciskus vid högtidlighållandet av 500-årsminnet av Reformationen tillsammans med Lutherska världsförbundet. Mötet skulle hållas en måndag och det var förstås en stor händelse för oss alla. Men det som skedde dagen innan var större än stort. Det var omvälvande.
Sankt Thomas katolska kyrka ligger bara tre kvarter från Lunds domkyrka men avståndet mellan de båda församlingarna upplevdes mycket större än så. När det ekumeniska mötet började planeras började också samtalen mellan kyrkorna.
Man kom överens om att mötas i bön på söndagen. Det gick till så att båda församlingarna firade sin mässa klockan 11 på var sitt håll men förbönsmomentet och nedkallandet av Guds välsignelse väntade man med.
När högmässan i Lunds domkyrka närmade sig slutet stannade vi alla kvar och väntade i gemensam tystnad. Det var ovanligt många människor i kyrkan. Efter en stund skedde det vi alla väntat men som ingen av oss var riktigt beredd på. In genom porten och fram genom mittskeppet vandrade Sankt Thomas församling in med kors, ljus, banér och rökelse. De gick i tystnad in i det kyrkorum där den katolska mässan firats från 1100-talet till år 1536. Det är svårt att beskriva vad som hände i rummet men många vittnade om att någonting som varit trasigt blev helt och att man inte riktigt var medveten om hur mycket dessa systrar och bröder varit saknade i gemenskapen. De hade kommit hem. Vi hade kommit hem. Vi hade kommit hem till varandra. Inför Gud.
Så avslutades söndagens mässor med att vi bad förbönen tillsammans. Och det gamla stengolvet i katedralen vättes av tårar.
Det var i bönen som gränsöverskridandet kunde ske. Bönen är en plats där ingenting kan skilja oss åt. Det är Guds flod som allas flod och där alla olikheter tvättas bort i Gud.
Efter det ekumeniska mötet har bönen fortsatt vara mötesplatsen där vänskapen mellan församlingarna djupnat. Nu har vi bett ekumenisk vesper regelbundet i flera år, varannan gång i Domkyrkan och varannan i Sankt Thomas. Och bönen fortsätter.
När Sankt Thomas kyrka skulle renoveras en tid efter mötet i Lund fanns det planer på att hyra en idrottshall eller någon annan stor lokal för alla gudstjänster men nu blev det istället självklart för Domkyrkoförsamlingen att upplåta Domkyrkan till de katolska mässorna. Under nio månader firades högmässa både klockan 9 och 11 i Lunds domkyrka. En tid av en sorts andlig graviditet som födde än mer gemenskap och nytt liv.
Inte bara i Lund utan på olika ställen i Lunds stift har något hänt sedan 2016. I Mariavalls benediktinkloster på Österlen har vi nu sedan flera år samlats till bön för kristen enhet och fred en kväll i veckan. I denna kyrka sitter systrarna i blå korstolar längst fram i kyrkan och församlingen på blå bänkar längst ner. Avskilda från varandra med rep.
Efter en kort inledning som en av systrarna eller någon från Killan håller i sitter vi i tyst tillbedjan inför Kristus i en halvtimme och sedan ber vi Completorium.
Efter att ha bett så varje vecka en längre tid kom det sig en kväll att vi som kom utifrån var fler än systrarna. Från den kvällen förändrades bönen. Så kan det gå när man badar i samma flod.
Det gick liksom inte längre att hålla på de där gränserna. Det var som att klyva vatten. Från den dagen sitter vi sida vid sida med systrarna i de blå bänkarna längst ner i kyrkan under den tysta tillbedjan och när det är dags för Completorium vandrar vi tillsammans över den tidigare så tydliga gränsen, upp i de blå korstolarna och ber även denna bön, sida vid sida. Innan vi går till Mariabilden för att avsluta kvällen inför henne. Och jag tycker mig ana att hon ler…
Nu går det nog inte att backa. Varken i Lund eller i Mariavall. Vi har blivit djupt berörda av hur Gud förenar oss bortom det till synes omöjliga. Och det är just i bönen som det varit och är möjligt, denna frihetens plats, denna gränslösa flod, tillgänglig för alla att kliva ner i och förenas med Gud och alla andra som längtar efter gemenskap.
Detta var min andra erfarenhet, andra berättelse om hur bönen kan bära oss över och genom gränserna mellan samfund och samfund, människa och människa.
Under flera år pilgrimsvandrade vi mellan Lunds domkyrka och Sankt Olofs kyrka på Österlen. I fem dagar vandrade vi i tystnad från morgonen tills vi nådde dagens mål, alltid en kyrka, som ringde oss välkomna. På kvällarna lagade vi mat, delande erfarenheter från dagen, bad och plåstrade om sår. Varje morgon efter frukost gick vi återigen in i tystnaden.
Ett av åren var det flera deltagare som gärna vandrade men hade svårt för både Kyrkan och kyrkorum. Under dessa fem dagar gick vi in i precis varje kyrka längs vägen och i Skåne är det många! En av dagarna låg kyrkorna med en timmes mellanrum. Vi gick in till klockringning och sång ända in till altarringen där vi avslutade med att tacka för vandringen. Alla gick in i kyrkan även om det var ibland var lite motvilligt. Alla utom Göran som helst stannade utanför.
Eftersom vandringen skedde helt under tystnad på dagarna kunde ingen börja diskutera detta med kyrkorummen och motståndet att gå in. Gud fick arbeta med varje pilgrims i fred. Också Gud och Göran.
Varje morgon trodde vi ledare att vi skulle finna några av dessa pilgrimer vid en busshållplats på väg hem men varje morgon stod de där med ryggsäckarna på ryggen. Redo för en ny dag. Även Göran.
Så kom den fjärde dagen, den näst sista. På den sträckan fanns ina kyrkor mer än den vi hade som dagens slutmål. Vi samlades därför i en ring på en äng för att fira middagsmässa. Och nu var alla med i ringen. Även Göran.
På en sten i mitten ställde vi brödet och vinet. Någon läste dagens text ur Uppenbarelseboken som handlade om ängeln som står i templet och låter de heligas böner stiga som rökelse.
Just då, i samma stund, hade två vita fjärilar den stora godheten att lyfta från den lilla mossbeväxta stenen. De bodde där. De flög inte bort utan stannade och cirkulerade över brödet och vinet. Som rökelse. Som änglar.
Göran satt på min högra sida och jag hörde hur han liksom hämtade andan. Jag förstod att han blev berörd. Och efter ett tag blev vi alla berörda. Pilgrimer till höger och vänster om mig började gråta. Liksom jag.
Efter mässan kunde Göran inte hålla tyst. Han kramade mig och sa så tyst han kunde: Anna, detta var det vackraste jag varit med om i mitt liv.
I den stunden visste jag att Göran, och vi andra för den delen, redan var framme vid målet och inte behövde vandra nästa dag till Sankt Olof. Han hade fått kontakt med urkällan, sitt inre altare.
Detta var min tredje berättelse, tredje erfarenhet av hur bönen kan bära oss, även den ordlösa och kroppsliga, över och genom gränser och motstånd inom oss själva.
+++
Så min fjärde berättelse om den gränsöverskridande bönen. Den där Gud helt och fullt för mig över den allra sista gränsen.
En tidig morgon för något år sedan kom beskedet att en god vän lämnat jordelivet samma natt. Det första jag gjorde var att gå till bönerummet i Killans bönegård för att tända ljus och rökelse. Där satte vi oss, jag och en bönevän. Vi var alldeles tysta och tomma, så som det ofta är när en viktig person plötsligt trätt ut ur vår synliga gemenskap.
Men tystnaden och stillheten varade inte särskilt länge. Vad var det egentligen som hände? Rökelsen på Bönegården är en tunn stav som sticks ner i en skål med sand. Det brukar vara en stillsam historia när den brinner. Oftast kan man knappt ens skönja själva röken, men den här morgonen var det som om rökelsen fått fnatt. Vännen vi sörjde hade varit en passionerad man och kyrkomusiker. Nu när rökelsen tog fart och det virvlande vita slog kullerbytta över oss, framför oss och runt omkring oss kunde jag inte längre hålla tyst och jag viskade till bönevännen i rummet – se han spelar för oss!
Det var som om ett partitur vecklades ut i rummet. Som om musiken, som vännen brukade spela på sin älskade orgel, nu blev synlig för oss. Återigen var jag glad över att vi var två som delade denna stund som gav en djup erfarenhet av tröst och hopp.
När vi går ur tiden, som det så vackert heter, går vi in i något annat. En av karmelitbrodern Wilfrid Stinissens böcker har titeln: Jag dör inte, jag träder in i livet. En buddhist berättade att hinnan mellan det jordiska och det himmelska är lika tunn som en Shōji det vill säga en japansk skjutdörr gjord av rispapper. Och om nu hinnan är tunn som rispapper är det kanske inte så konstigt att Gud, som både finns hitom dörren och bortom den, kan förmedla tröst genom att låta rökelsen måla vår saknade väns musik inför våra ögon och rakt in i våra hjärtan.
Låt oss be Gud om hjälp
att leva våra liv så nära gränsen det bara går
mellan tid & tidlöshet,
mellan hitom & bortom,
mellan det möjliga & omöjliga.Låt oss dagligen bege oss till denna mötesplats
med himmelrikets dimension
som löper rakt igenom vår trasiga tillvaro
som löper rakt igenom oss själva
och vill vägleda oss hem
till oss själva, varandra och till Gud.Herre, visa oss din gränsöverskridande vilja och väg
och gör oss villiga att vandra den.