Gång på gång poppar de upp, minnen från förr som jag omedvetet bär omkring på. Det är oftast inga traumatiska minnen eller händelser, de är jag förskonad från. Nej, dessa är av ett annat slag, som minnet av dagen då jag och min far skulle hämta min syster som varit på hajk med scouterna i skogarna kring Brösarp.
Jag var ett blygt litet barn och höll mig hela tiden ett steg bakom min far. En av tonårsflickorna som varit med på hajken kom fram till mig, min syster och min far. Hennes pappa ägde en kiosk och han hade haft med sig en påse godis som hon nu bjöd på.
När jag skriver detta inser jag hur annorlunda det var på slutet av 70-talet. Godis var något sällsynt. Men det är inte därför jag minns denna händelse.
Det var inte förrän flickan höll fram påsen som jag såg att det var lakrits. Förväntan förvandlades till besvikelse för lakrits kunde jag inte äta. Blyga Anna skulle aldrig våga säga detta så jag förmodar att flickan såg hur tårarna långsamt började fylla mina sexåriga ögon.
Vänta lite, sa hon och gick i väg till Kioskpappan. Och det är den här stunden som bosatt sig i mitt hjärta. Pappans resurser var tydligen outsinliga och nu kom hon tillbaka med en Cloettarulle som jag älskade. Jag såg på flickan och undrade i mitt inre hur hon kunde veta så mycket om mig, vad jag tyckte om och inte tyckte om. Men framför allt hur hon kunde lägga märke till mig där jag stod gömd bakom min far. Att hon såg mig!
Jag har undrat varför denna händelse inte ger upp utan envist klänger sig fast i minnet. Det var inte förrän nu i dagarna, när jag funderade över vilka olika bilder vi kan ha av vem och hur Gud är, som jag började ana att flickan för mig är en bild av Gud. Hur kan jag veta det? Jo, minnet är fyllt av värme och kärlek. Det är en djup och bestående erfarenhet av att vara sedd trots alla mina försök att gömma mig. Att med stor mildhet och omtanke lockas något lite ut ur min instängdhet och ensamhet. En stund av glädje!
Jag vet inte vem flickan i skogen var. Det enda jag minns är hennes långa mörka hår. Och hon vet i sin tur inte vilket stort intryck hon gjorde på en liten människa den där dagen. För mig blir detta en påminnelse om hur stora ting vi kan göra bara genom att vara en smula uppmärksamma och inkluderande mot varandra. En liten gest kan bli en viktig pusselbit i personens framtida självbild och Gudsbild.
Jag tänker på berättelsen om den lilla pojken med matsäcken som hör till Midfastosöndagen som firas nu på söndag. Han hade med sig fem kornbröd och två fiskar och denna lilla matsäck kom enligt berättelsen att, med Jesu hjälp, räcka till mat för flera tusen människor.
Vilka oerhörda resurser vi bär med oss i våra matsäckar. Om vi ändå insåg det. Om vi vågade tro att varje leende, varje liten smula av godhet som vi kan unna någon annan i själva verket är ett frö som vi planterar och som med Guds hjälp kan bli till ett bestående, vackert träd i hans eller hennes liv. En möjlig motståndhandling till all ondska, egoism och ensamhet i världen.
Krönika YA 29 mars 2025/Anna Alebo