När jag blev kristen för snart 20 år sedan började jag att gå mycket i kyrkan! Jag bodde nära Sankt Johannes kyrka i Malmö och det kunde sluta med upp emot 3–4 besök i veckan. Jag minns den otroliga känslan när jag förstod att de orden som sades i gudstjänsten berörde mig. Omfattade mig. Jag minns tanken – tänk att jag får vara med om allt detta! I Fadern, Sonens och den heliga Andens namn! Allt detta stora.
Jag började också att läsa mycket om tro, men jag kom aldrig fram till Bibeln, den låg liksom på värmning någonstans långt bort i bokhyllan och där har den stannat sedan dess. I en av de böcker jag läste om tro så stod det om det tillfället i en människas liv då Bibeln kunde bli en brinnande bok. En källa i livet. Den meningen har av någon anledning etsat sig fast i mig. Den brinnande boken! Men jag kunde kallt konstatera att Bibeln inte var en brinnande bok för mig. Det var egentligen en helt odramatisk iakttagelse. Jag förstod att detta inte var för mig just nu, nu behövde jag vårda något annat. Och det är jag faktiskt väldigt stolt över. Att jag inte tvingade in mig i en praktik som jag inte var mogen för. I stället var den egna andliga vägen viktigt för mig. Att få uttrycka min tro på mitt alldeles egna sätt. Jag fokuserade på vad som skedde i mig på ett instinktivt sätt.
Jag stötte på en rad fina och duktiga präster men höll mig liksom ändå på min kant. Att detta stora som jag upplevde inte kunde delas eller förstås av andra. Jag var helt enkelt lite upptagen av mina egna upplevelser och inbillade mig att alla andra säkert var förfärligt dogmatiska. Jag minns att jag trodde att jag var i opposition. Det är litet pinsamt att erkänna detta så här i efterhand. Och litet sorgset att jag behövde göra mig så pass ensam.
Jag har känt till Killan ett tag, besökt Bönegården någon gång då och då och liksom haft den på radarn. Så vid något tillfälle blev jag inbjuden att delta i måndagssamtal utifrån veckan texter. Den frågan kom nog någon annanstans ifrån än från den individen som råkade ställa den. Det var liksom precis rätt läge. Genom den frågan fick jag ett slags andliga vänner att dela trons mysterium och utmaningar med. Och jag fick en sak till. En brinnande bok!
Anders Ejlertsson,
medlem i Killan