Hon var mig fullständigt främmande. Denna Maria från Nasaret. Men det vågade jag inte säga där jag satt i det lilla bönerummet på Österlen och sjöng hennes lovsång. Hennes ord kände jag väl vid det laget. Men jag kände inte henne. I ett försök att ändra på det satt jag kvar en stund och stirrade på den lilla ikonen i ena fönsterkarmen. Men hon log bara sitt stela blida leende och hur jag än ansträngde mig kunde jag inte få henne att leva.
Dagen efter vandrade vi hela dagen i tystnad. Under vandringen gick det som ett mantra runt och runt i huvudet på mig…han har vänt sin blick till sin ringa tjänarinna. Som att jag med varje steg försökte komma henne närmare. Framme vid målet ringde kyrkklockorna i St Olof och gav oss ett mäktigt välkomnande. Många grät både av glädje och av utmattning men själv skyndade jag mig in i kyrkan eftersom jag ville vara först. Väl innanför porten förstod jag. För där var hon igen. Maria. Men något var annorlunda. Hon satt som vanligt med Jesus i knät. Men i handen hade hon en skallra, tycktes det mig, som barnet sträckte sig efter. De lekte. Jag ställde mig framför och stirrade medan jag sökte i ena jackfickan. Där jag hade bilden som alltid var med mig. Sliten och lite grön i kanterna hade den blivit. En ultraljudsbild. Min första på min förstfödde. Där låg han som förändrade mitt liv.
Och där var han som förändrade hennes.
För en bråkdels sekund blev hon som jag. Och jag undrade om hon tappade humöret ibland. Om hon då och då sa till honom – oj så fint utan att egentligen titta så noga. Om hon någon gång stod vid hans sängkant och förvånades över hur fort tiden gick. Var hennes största oro också att någon skulle såra honom och vilja göra honom illa. Var inte rädd, Maria. Säger Gabriel. Ingenting är omöjligt för Gud. Jag undrade om hon tänkte så när hon såg honom plågas och hörde hur människor hånfullt frågade varför han som var Guds son nu inte kunde hjälpa sig själv.
Många år efter är jag tillbaka på Killan och sjunger hennes ord igen. Direkt efter vespern lånar jag nyckeln och går upp till kyrkan. Det står en ny Maria i en av nischerna. Jag sätter mig nära och tycker att det är något bekant med henne. Efter en stund ser jag. Hon håller sin gosse så som jag alltid höll min. För en stund svindlar det igen. Och jag förstår varför det blir hon. Inte för att hon blint säger ja. Inte för att hon vet hur man blir med barn och gärna rättar en ärkeängel. Det är för hennes mod. Jag förundras över det. Och över djupet av den smärta hon måste ha känt. Och vet att jag inte hade orkat säga ja.
…från denna stund skall alla släkten prisa mig salig…
Med all rätt tänker jag. Och går ner och sätter mig en stund i bönerummet igen. Min gosse förändrade visserligen mitt liv till oigenkännlighet. Men Marias förändrade allas. Han, som just för att han blivit buren av henne, nu kan bära oss alla.
Anna Angelsmark Jerrhag,
medlem i Killan