Himlajorden
Vägen till bönegården känner jag väl. Jag vet skogsbrynet där jag såg vargen. Stället över vägen där hjortarna brukar passera. Eken i svängen som jag brukar säga hej till. Jag vet precis när jag kan lägga växeln i friläge och rulla den sista kilometern nerför backarna till målet. Bönegården ligger precis vid den sjätte kyrkan som jag ser på min färd.
Väl framme tar jag på mig stövlarna och rundar husknuten ut mot trädgården. Där finns nämligen anledningen till min färd, en särskild rabatt som fångat mitt intresse sedan de första gångerna jag var på bönegården. Även under vintervilan kommer jag ihåg växterna som växer där och hoppas att dom har det bra. Under växtsäsongen följer jag varje blomma, iakttar, gläds. Står du bra där du står, eller behöver du flyttas? Kanske skulle du passa in bättre där borta, tillsammans med din kompis?
På knä ser jag den lilla oansenliga vita blomman och vet att den är vackrast av alla. Jag ser den pråliga klarröda rosen och vet att även den måste vissna för att kunna bära frö.
Jag vet vilka växter som behöves klippas och ansas, beskäras. Jag ojar mig över ogräset som hunnit gå i frö och den lilla häcken som inte är så vacker som den borde. Jag våndas när alltför mycket ogräs skymmer vad rabatten egentligen har att visa.
Rabattens djurliv känner jag också väl. Maskarna som förökar sig när jag vänder jorden så syre kommer ner. Jag vet var myrorna brukar ha sina bon. När jag vänder upp och ner på bona, kan det hända att en koltrast kommer och förser sig innan äggen åter raskt göms av oroliga myrföräldrar. Ibland råkar Herr Groda och jag på varandra och vi blir nog båda lika rädda. Jag bevakar rabatten så att inte sorken får nåt fäste. Jag vet nog att den vill äta upp särskilt goda rötter. Jag skäller och muttrar på den och gör vad jag kan för att mota bort den. Jag gläds över bin och blomflugor och kniper bort löss och liljebaggar.
När jag ibland sträcker på mig ser jag gladan som ofta svävar ovanför mig. Jag ser vildgässens sträck och känner vinden i ansiktet. Jag känner solen som värmer mig och regnet som fuktar min kind.
Så många tankar som hinner tänkas, böner som formuleras, livsfullhet som levs i min rabatt.
Det är i sanning en himlajord vi lever på. Och mitt där står bönegården.
Åsa Jönsson,
medlem i Killan