Varför är du här?
Varför är du här? (1 Kung 19:9)
Guds fråga kommer till Elia när han står i öppningen till sin lilla grotta på Horebs berg.
Varför är du här?
Elia befinner sig på flykt undan drottning Isebel, som är ute efter att döda honom.
Efter fyrtio dagar och fyrtio nätters vandring finner han sig stående framför Herrens berg Horeb.
En grotta blir hans lägerplats för natten.
Så kommer frågan en första gång: Varför är du här, Elia?
En undran inte så mycket för Guds som för Elias skull och tröst.
Och ett löfte följer, om ett möte med samme Gud.
En storm, ett jordskalv så starkt att det klyver berget och en eld drar fram.
Så lägger sig stillheten.
Den stilla susningen.
Där möts de, Elia och Gud.
Och Gud frågar:
Varför är du här?
Elia svarar.
Samtalet tar vid.
Lugn, bli stilla!(Ps 46:11)
I flera av psaltarens psalmer manas vi till stillhet för det dyrbara Gudsmötets skull.
Det som inte stavas storm eller jordskalv eller eld utan lugn.
Gud kommer i en stilla susning.
Då som nu.
Så sjunger psalmisten: lugn, bli stilla, stilla din harm! (Ps 46:11, 37:8)
Det ord som används, hebreiskans râphâh, betyder ordagrant att släppa taget, att låta falla, med särskild betoning på händerna.
Att bli lugn, stilla, involverar alltså hela kroppen, inte bara huvudet.
Det handlar om att släppa taget om fysiska ting, datorn, cykeln, nyckeln, vad det nu kan vara, liksom naggande bekymmer och oro och det som jag så längtar efter.
Ja, allt. För att en liten stund bli stilla.
Det är en kamp för sådana som jag, med en vana och ett behov att ständigt ha flera järn i elden, ständigt vara på väg, ständigt känna kraven mana ”jag ska bara…”.
Varför är du här?
Guds fråga riktas också till mig, när jag slår mig ner på den lilla mattan i kapellet, Bönegårdens hjärta.
När jag går genom valv på valv till dopkapellet för onsdagens vesper i Dômen.
När jag olika sätt, med hela mitt väsen, försöker släppa allt för det dyrbara mötet.
En Gud som ser och som för en stund verkar lägga allt åt sidan för att möta mig.
Och jag manas att göra detsamma: släppa allt för att möta Gud.
Bli stilla (Ps 46:11).
Varför är jag här?
Därför att ingenting kan vara viktigare än det dyrbara mötet.
Det är därför som jag är där och här, på Killan, i Killans sammanhang.
Där finns rum med medvandrare, vänner som hjälper till stillhet.
För det är svårt, övermåttan svårt, att släppa taget om alla måsten och för det behöver vi varandra.
Så är Killan i bön och gemenskap en källa, där vattnet när vardagens vågrörelser klingat ut, bildar en spegel.
En spegel där allt blir rätt.
Och där ett välbekant ansikte träder fram bredvid mitt.
Ett Ansikte, stavat Kristus, strålande av kärlek.
Och allvar.
Som visar hur mötet inte bara sker där.
Han har varit där hela tiden, hela dagen, i dem som jag har stötts och blötts med, i de ord som förvandlat ett själsdödande morgonmöte till något angeläget, i den lilla fågeln som med självklarhet dricker ur trottoarens vattenspegel, oberörd av mänskornas morgonhets.
Närvaron manar: gå djupare, drick ur källan och gå samtidigt ut ur din livs grotta, som Elia, ut i den värld som Gud älskar.
Närvaron, den Gud som jag hoppas en gång få se ansikte mot ansikte.
Men just nu såsom en spegelbild.
I Källan.
Det är gott nog.
Gud, gör mig stilla,
liksom en vattenyta stillnar om kvällen,
så man ser ner i djupet.
Så låt mitt sinne stillna och klarna.
Tala sedan till mig.
Låt mitt hjärta känna din Andes vingslag.
Ur Timmarnas bön
Ingrid Norén-Nilsson;
medlem i Killan