Tidebönen
Egentligen började det i Domkyrkan för ganska länge sedan. Jag skulle leda en kurs i rituell dans på Liberiet och behövde låna nyckeln dit av Anna. ”Vi ber Laudes i Domkyrkan klockan åtta, så du kan komma dit och hämta nyckeln”, sa Anna. ”Bra, då kommer jag dit när ni är färdiga”, sa jag. ”Ånej, du får komma klockan åtta och vara med”, sa Anna bestämt, och då gjorde jag förstås det. Jag hade aldrig hört talas om Laudes och hade ingen aning om vad det var eller vad jag gav mig in på.
Jag kom alltså till Domkyrkan klockan åtta på morgonen, nyfiken och lätt yrvaken, och fann ett tiotal personer sittande i högkoret med varsin blå bönbok i handen, vända mot varandra i de gamla korstolarna från 1300-talet. Strax reste alla sig och bönen började.
Jag blev omedelbart fullständigt gripen och starkt berörd av det som skedde. Jag hade aldrig hört något liknande. Växelsången steg högt upp mot Domkyrkans valv, buren av våra blandade röster, ömsom lätt morgonskrovliga, ömsom änglalikt innerliga, som en virvlande, doftande, osynlig rökelse. Efteråt var jag helt tagen och glömde nästan helt bort nyckeln, som jag var där för att hämta.
Jag lärde mig att tidebönen är en böneform med mer än tusenåriga anor. Formen har varierat något under århundradena, men grundtanken, att regelbundet be tillsammans på samma sätt vid bestämda tidpunkter under dagen, ibland även under natten, har bestått. Jag fascineras av att tidebönen ständigt bes någonstans på jorden alla dagar och timmar, dygnet runt, i takt med världens varierande tidszoner.
Så småningom fann jag vägen till Killan och fann att man ber tidebönen, som Laudes är en del av, även där. Varje dag, vid de fastställda tiderna. Många gånger har jag sedan suttit i det vackra bönerummet på Killan, nu med en grön bönbok i handen, och låtit min röst vävas samman med de andras. Det är en vacker, stärkande upplevelse.
Jag minns särskilt de dagar för några år sedan, när vi hade samlats på Killan för att under ett veckoslut sjunga tideböner, inte enbart som vanligt på de fastställda tiderna utan under hela dagen, och bekanta oss med och öva på de olika melodislingorna. En helg som lämnade djupa spår i mig. Vi talade inte mycket men sjöng och bad desto mer. Talade vi, så var det med Psaltarens ord. De vackra, förfärliga, innerliga, klagande, jublande, uppfordrande orden. Outslitliga. Oumbärliga.
Jag kommer till Killan med oregelbundna mellanrum. Det som mest drar mig dit är tidebönen, som finns där som en bärande ryggrad för allt annat, som sker. När jag hör klockan kalla till bön släpper jag allt jag har för händer, drar ett djupt andetag, hämtar den gröna bönboken och sätter mig i bönerummet med blicken fäst på den vita kyrkan utanför fönstret, Killans närmaste granne, som har stått där i snart tusen år och påmint om Guds närvaro i världen. Här känner jag mig hemma.
Karin Hedner
medlem i Killan