Händelser vid en reträtt på Killan i mitten av oktober 2015
Första dagen var det ett strålande väder. Soligt och skönt som en sommardag. Tog en promenad ner till Gyllebosjön på eftermiddagen för att njuta. På vägen dit gick jag förbi en hage med nötkreatur på magert bete, med buskar och snår. Där syntes en nyfödd kalv som stod och kikade fram bakom sin mor cirka10 meter innanför stängslet. I slutet av oktober! Kunde bli kallt och ruskigt vilken dag som helst. Nästa morgon vaknade jag klockan 5 av att regnet smattrade mot fönsterrutan. Undrade oroligt ifall bonden hade hämtat in sin kalv till ladugården?
På förmiddagen gav vägledaren Anna mig uppdraget att meditera över Marie Bebådelse: Lukas 1: 26 – 38.
Jag funderade: allt ”det svåraste” har redan skett. Maria har redan fött Guds Enfödde Son till världen och Jesus har lidit och dött för oss. Dessa enorma händelser kan jag rimligen inte bli inblandad i. Anna och jag fick oss ett gott skratt vid tanken på detta lite vanvördiga sätt att se på saken.
Anna sa: ställ dig på Marias plats – vad säger Gabriel till dig?
Jag förberedde mig genom att läsa igenom texten noggrant, satte mig framför Bebådelse-ikonen i biblioteket och betraktade den ingående. Ängeln Gabriel har en olivkvist och en spira (kungaspira! förebådar fridsfursten) i handen. Gabriels ena vinge pekar upp mot skyn, den andra pekar ner mot marken. I ikonens övre del syns duvan, som med sin nedåtriktade näbb låter ljuset, ordet, Anden nå Maria. Hon har en gloria runt sitt huvud. Hennes fråga är: men hur skall det ske, jag har ju inte haft någon man?
För att begrunda det hela gick jag till kyrkan, som var öppen för oss reträttdeltagare. Där ”ställde jag mig på Marias plats” – vad säger Gabriel till mig? Tog mig god tid att komma ner i det meditativa tillståndet. Jag lyssnade… och lyssnade… och lyssnade… Men då dök KALVEN upp för min inre syn!!! Jag blev något irriterad – denna förströddhet som stör! Försökte att komma tillbaka till det meditativa, men kalven gav inte vika. Nå, tänkte jag, denna meditation spårade ur, jag får avbryta och göra paus och sedan börja om! Då blev det ett väldigt liv på ängeln Gabriel. ”Kalven! Kalven! Kalven!” Gabriel hoppade och fäktade och ropade! Jag undrade för mig själv: hur förvirrad har jag blivit ?!?!
Jag gav upp. ”Kalven kommer jag inte undan.” Bestämde att jag måste ta mig an kalvproblemet innan jag kommer någon vart med Bebådelsen. ”Genast efter lunch skall jag gå ut och se efter om kalven och kon är kvar där ute i det blåsiga, regniga och kalla vädret.” Hoppades att bonden hade sett hur det var fatt och hämtat hem dem. Inte säkert, för det kan vara svårt att se allt som händer ute i ett stort naturbete.
Kände starka samvetskval för att jag ”avvek” från den tysta reträtten. Men jag var tvungen. Kunde inte släppa tankarna på kalven. Ursäktade mig med att vi skall värna om Guds skapelse med allt som lever. Kom att tänka på Fransiskus: han skulle också ha månat om kon och den späda kalven. Denna tanke tröstade mig där jag gick.
Mycket riktigt: kon stod kvar i hagen på samma fläck! Med sitt spända juver. Misstänkt kalvförlamning. Behövde åtgärdas snarast i så fall. Kalven syntes inte till, låg väl och tryckte i skydd på kalvars vis – nu var den minst ett dygn gammal.
Jag bröt tystnaden och frågade mig fram till ägaren: en mjölkbonde en bit bort. Vänliga människor – hade ej märkt att kon kalvat: ”mied bra att du slog larm. Tack, Tack!”
När jag återvände mot Killan var jag helt överväldigad av det som hänt. Tårarna rann. Det var verkligen Gud och ängeln, som handgripligen och konkret visade mig att de är närvarande i mitt liv. Till och med en gammal ”naturvetare” som jag, examinerad från Lunds Universitet, förstod detta.
Lena Bengtsson
Dotter till en mjölkbonde
Medlem i Killan