Vilket är ditt allra första minne i livet? Själv minns jag inte särskilt mycket från min barndom. Min uppväxt här på Österlen var trygg och kärleksfull. Det fanns ingenting som på allvar skakade om min värld eller den flock jag ingick i. Inte förrän den där dagen vi åkte till kusinerna för att fira en födelsedag.
När vi kom fram till bondgården fick vi genast höra att det fanns nyfödda kattungar uppe på logen. Jag var yngst i kusinskaran men följde efter de större barnen så gott det nu gick med mina korta ben. Trappan var brant, närmast en stege. Men med det hägrande målet i sikte kändes vägen lätt och snart satt vi i halmen tillsammans med de bedårande små ungarna och lyckan var total.
Efter en stund ropade någon nerifrån att det var dags att äta tårta. Lika snabbt som de klättrat upp rasslade min syster och mina kusiner ner för trappan igen. Men inte jag. Hålet i golvet med den nästan lodräta stegen var som en kolsvart avgrund, ett helvetesgap, och jag vågade inte ens närma mig det. Där satt jag uppe och grät och trodde att mitt liv var förbi.
Efter en hel evighet, som säkerligen bara handlade om någon minut, hörde jag äntligen mitt namn ropas och vips tog ett par välkända armar tag i mig. Jag sveptes in i en famn som doftade far och blev buren ner genom det svarta, omöjliga hålet och in i boningshuset till tårtkalaset och gemenskapen. Den där festen minns jag inget av. Då var ju allt återställt. Men minnet av att känna mig övergiven och den varma räddande famnen har etsat sig fast i mig.
Det finns flera berättelser i Bibeln som handlar om att vara förlorad och bli funnen. Just denna helg är det berättelsen om herden som har etthundra får och som blir av med ett av dem. Herden kunde ju ha tänk att nittionio får är ändå en god utdelning. Lite spill får man ju räkna med. Men herden tänker inte så utan ger allt för att söka upp det ensamma fåret.
På samma sätt är det med berättelsen om den förlorade sonen och det förlorade myntet som också hör till denna söndag.
Den förlorade sonen handlar om en ung man som ber att få ut sitt arv och lämnar gården för att dra ut i livet. Där lever han loppan så till den milda grad att han till slut inte har kvar någonting alls och tvingas återvända hem igen. Han väntar sig det värsta men möts av fadern som skyndar emot honom med öppen famn. Sonen som stannat hemma och skött sig tjurar visserligen över denna gränslösa förlåtelse som visas hans slarver till bror men blir tillrättavisad av fadern. Scenen är fångad på ett otroligt fint sätt av 1600-talskonstnären Rembrandt. Sök gärna upp den bilden på nätet och reflektera över vem av gestalterna du själv känner igen dig i. Kanske alla vid olika tider i livet?
Det förlorade myntet handlar om en kvinna som sopar och sopar för att hitta myntet hon tappat i huset. Inte heller hon ger upp och när hon funnit myntet bjuder hon in till fest för att fira att hon hittat det.
Känslan av att vara övergiven och att bli funnen. Det är mitt första medvetna minne.
Vilket är ditt?
/Krönika i YA 15 juni 2024
Anna Alebo