Bara när jag släpper taget…

28 maj 2024

Jag sjunker ned på en bönekudde, makar mig till rätta, går långsamt igenom kroppen i tanken och slappnar av bit för bit. Den invanda ställningen gör mig lugn och redo att lyssna.

Jag tar in rummet, fäster ögonen på ljuset, vandrar med blicken och ser den blå ikonen i fönstret och sen vidare ut mot himlen.

Här i bönerummet på Killan infinner sig en känsla av att komma hem och det fint att be dagens böner tillsammans med de som är här samtidigt, pilgrimer, värdar, vägledare.

Ännu en gång är jag tillbaks på Bönegården. För en stund sedan stod jag i köket och förberedde en måltid. Det är värdefullt att få dela reträttliv några dagar och skapa utrymme för reflektion och lyssnande.

Det går aldrig att forcera fram känslan av närvaro och frid. Det är bara när jag släpper taget och inte försöker och låter den komma till mig som den faktiskt kommer. Detta är ibland det svåraste i vardagen – att släppa görandet och bara vara. Lyssna och låta Närvaron komma till mig.

Även hemma på min kammare sjunker jag ned på min bönekudde.

Jag andas in – tar emot det goda i livet – tar emot Guds kärlek.

Jag andas ut – släpper taget och lämnar ifrån mig det som oroar, det som är svårt – lämnar

     allt jobbigt till Gud.

Många gånger har jag gjort denna övning, den ger mig nästan genast ro, inte minst för att den blivit en rutin. Den hjälper mig att öppna mina sinnen och börja lyssna. Ofta använder jag den som inledning vid min dagliga bön.

Killan har hjälpt mig att få rutiner att be och jag uppskattar gemenskapen att jag vet att så många ber med samma böner varje dag fast vi är på olika platser.

Monika Sjögren,
medlem i Killan

Dagens bibelord

13 juni
Jesus sa: Den som tar emot mig, han tar inte emot mig, utan den som har sänt mig.
(Mark 9:30-37)