Det är dumt att gå och handla på fastande mage. Då är risken stor att jag köper det jag inte vill och som är dåligt för min hälsa. Kanske är det samma sak med krönikor och sorgsenhet? Är det egentligen så bra att skriva en krönika just när hjärtat flyter runt som en liten båt på ett oändligt hav av sorgsenhet? Men jag har ju en deadline att förhålla mig till så jag sätter i gång.
Jag vet inte varför jag förts ut på denna resa över det djupa havet. Jag är inte deprimerad. Men flera gånger om dagen är det som om Någon eller något vill påminna mig om alltings skörhet. Det kan ske när som helst. Som häromdagen när jag en tidig morgon körde bil genom Malmös gator. Som bilist är jag inte alltid så förtjust i andra bilister, cyklister eller fotgängare som beter sig underligt i trafiken och mina medresenärer får ibland ta del av mina mindre vackra bedömningar om deras ogenomtänkta framfart. Men denna morgon var allt annorlunda. Det var som om jag fått någon annans blick. Alla dessa strävande människor! Mamman med barn både i vagnen och i famnen. Den unge mannen som näppeligen fått på sig sin utstyrsel av jeans och hoodie och med frisyren på trekvart. Alla ungdomar i bussar och på cykel på väg till olika utbildningar. Varenda en av dessa för mig helt okända människor fyllde mitt hjärta med en känsla som jag bara kan beskriva som en blandning av kärlek, smärta och omsorg. Ja, nästan sorg. Egentligen ville jag stanna bilen och fråga dem var och en vart de egentligen var på väg och vad de på djupet längtade efter. Och uppmana dem alla att inte sträva så förtvivlat hårt.
Jag fick nypa mig i armen och påminna mig om att alla dessa människor kanske hade en alldeles fantastisk morgon. Vad visste jag om det! Men det var som om den Kärleksfulla guden för en stund bytte ut min trötta och distanserade blick mot sin egen. Att mitt hjärta av sten plockades ut och ersattes med ett hjärta av kött. Så som Gud säger till sitt folk i profeten Hesekiels bok: Jag ska ta bort stenhjärtat ur kroppen på er och ge er ett hjärta av kött. Ja, precis så kändes det denna morgon och i många andra stunder de senaste veckorna.
Vad gör jag då av all denna smärta för världen och alla människor, inte minst för alla barnen? Jag har lagt märke till att min oroliga själ stillas när jag sätter mig inför Kristi närvaro i Mariavalls klosterkyrka så som vi gör varje tisdag kväll. Här känner jag mig aldrig ensam utan delar smärtan för mänskligheten med medsystrar och Mästaren själv.
Det andra som hjälper mig är det som kallas förbön. Bönemödrar har alltid funnits i Kyrkan. Just nu är detta det enda jag vill vara. En bönemoder. I världens ögon en irrationell och onödig sysselsättning men för mig just nu det enda rationella och nödvändiga.
Idag ska jag sätta mig på en bänk och be om nåden att se på alla strävande människorna med Guds blick. Även om det gör ont vill jag be Gud att destruera mitt gamla stenhjärta. Och viska orden ur Psaltaren: Bevara mig som din ögonsten, göm mig i dina vingars skugga.
/Krönika YA 7/10 2023 Anna Alebo