Lördagen den 14 oktober delade 14 killanmedlemmar en hel dag i bön, tystnad och lyssnande mitt i stadens vimmel i Liberiet intill Lunds domkyrkan. Temat var Känn ingen oro eftersom det idag är Teresa av Avilas helgondag. Som en hjälp under dagen gav Alexandra Hibolin oss två reflektioner. Här kommer den första:
”Din är jag, skapad till dig. Herre, vad vill du? Ge mig rikedom eller fattigdom. Ge mig tröst eller bedrövelse. Ge mig glädje eller sorg. Eviga liv, klaraste sol, helt vill jag tillhöra dig.”
Herre, vad vill du? Frågan som Teresa av Ávila, eller Teresa av Jesus, som hon kallade sig, ställer i sin bön känner vi igen som ett eko genom röster i Bibelns olika berättelser, upprepad av dem som blivit kallade av Gud, i längtan efter vägledning, men också ljudande i vårt eget inre när vi söker svar på livets riktning. Hos Teresa finns inget begär efter något specifikt. Det spelar ingen roll vad hon får, så länge hon med hela sitt väsen får tillhöra Gud, den klaraste sol.
”Den som har Gud, kan ingenting sakna” stod det på en liten lapp instucken i en tidegärdsbok funnen efter Teresas död. Frasen återfinns i en av Taizésångerna, nr 773 i vår psalmbok, med Teresas egna ord som förlaga. Nada te turbe uppmanar hon oss, ”känn ingen oro”. När evangelisten Johannes återger Jesu avskedstal till sina lärjungar är det med samma uppmaning: ”Känn ingen oro. Tro på Gud, och tro på mig”. (Joh 14:1) Den som vandrar med Kristus får följa vägen, sanningen och livet, utan att sakna något, eftersom vi genom Honom får känna och erfara närvaron av Gud. Vi får överlämna oss till Honom, eftersom Gud bär allt.
Också här mitt i staden kan vi erfara en sådan närvaro; ”denna stad med dess gator där Gud har placerat oss, är vår heliga plats”, som den franske poeten Madeleine Delbrêl skriver och fortsätter, ”vi gör våra själar till grottor av tystnad där Guds ord kan bo och genljuda.”
Herre, vad vill du? I tystnaden kan vi inte sällan höra Guds röst och urskilja hans vilja. I stillheten möjliggörs en gudsgemenskap präglad av bön och kontemplation. Som den vänskapens mystiker Teresa är innebär den fulla gudsgemenskapen en förening med Guds människoblivne Son, en vänskap med den inkarnerade Kristus. Jesu person blir centrum och alltings utgångspunkt. Vid vår sida har vi en vän som vi vet älskar oss och som vi kan vara öppna och uppriktiga mot. I den vänskapen kan vi öva oss i att på samma sätt möta våra medmänniskor, de som befinner sig i vår närhet eller på avstånd, de vi dras till eller blir reserverade inför. I det mötet finns Kristus avspeglad i den andre. På så vis blir vi genom Honom förenade med varandra, i tid och rum, där ”allenast Gud är nog”, sólo Dios basta.