Tisdagen den 25 juli, på den Helige Jakobs dag, firar vi att labyrinten vid Killans bönegård fyller ett år. Se i kalendariet vilka tider vi vandrar.
Labyrintens vindlande mönstret finns redan nedlagt i skapelsen. Vi hittar det i snäckor, i åars och floders meanderbågar, i vindens och havets strömmar. I människokroppen anas mönstret i innerörat, hjärnan och tarmsystemet. Till och med våra fingeravtryck påminner om labyrintens mjuka, virvlande rörelser. Skaparen själv har tecknat mönstret i naturen och i våra kroppar.
När människan skapar labyrinter i sten eller gräs eller ritar dem i sanden är de som en fortsättning på, eller ett eko av, Guds skapande av oss och världen. Därför är det inte så konstigt att labyrinten finns i alla kulturer och på alla bebodda kontinenter på jorden.
I engelska språket finns två ord för labyrint: labyrinth och maze. I en maze är det lätt att gå vilse bland irrgångar, vägskäl och återvändsgränder. Vandraren måste vara uppmärksam och beredd att vända om. En maze engagerar hjärnan i problemlösning. De flesta labyrinter i kristna sammanhang är labyrinths, alltså labyrinter som har en enda väg in mot centrum och som är omöjliga att gå vilse i och har sju, nio eller elva cirklar.
En labyrintvandring är en pilgrimsvandring på en mycket begränsad yta. Ibland förleds vi tro att vi måste vandra många mil för att få kallas pilgrimer, men pilgrimsvandring handlar inte om att gå långt utan om att gå djupt. Alla människor är pilgrimer, oavsett om vi fotvandrar eller inte. Gud har lagt ner en längtan efter sig själv i varje människas innersta, och det är därför vi längtar, törstar, söker och vandrar.
Labyrinten kräver inte mycket av oss på det intellektuella planet men är ett gott redskap för den som söker andlig fördjupning och vägledning. Vägen svänger ömsom medsols, ömsom motsols, men vandraren behöver aldrig välja. Vägen är given.
Ibland svänger vägen 90 grader, och vandraren förlorar målet ur sikte. Det är som i livet i stort i stunder då vi varken ser mål eller mening med våra dagar här på jorden.
Håll dig i rörelse, säger labyrinten. Fastna inte utan fortsätt vandra, så kommer du snart att se målet igen.
Allt som sker i labyrinten kan användas som en metafor för det egna livet.
Jesus säger om sig själv: ”Följ mig!” Han säger också: ”Jag är vägen, sanningen och livet.” Att vara kristen innebär djupast sett att vilja följa Kristus. Jag måste ge upp mina egna eminenta planer och istället lyssna in vad som är hans längtan och plan för mig och mitt liv. Detta är inte så lätt.
Labyrinten kan vara en bra plats där jag kan öva mig i efterföljelse. Om jag ska kunna vandra genom labyrinten måste jag ge upp min egen riktning.
Kanske lockas jag efter en stund att mäta hur långt jag har kvar till mitten och hur jag förhåller mig till de andra vandrarna. Det är inte fruktbart att fördjupa sig i hur kort eller långt jag har kommit i den så kallade andliga utvecklingen. Inte heller att studera någon annans väg. Labyrinten är så sinnrikt konstruerad att observatören oftast inte kan avgöra om medvandraren befinner sig i utkanten eller nära centrum. Det är som när Petrus frågar Jesus vad som ska hända med den andre lärjungen i Johannesevangeliet 21:22: ”Vad rör det dig? Du ska följa mig”, får Petrus till svar.
Det enda som ger liv och riktning är att själv hålla sig på vägen, tätt intill Vännen, att lyssna och följa. Jag kan inte veta vart vägen leder, men jag kan vara övertygad om att jag kommer att förändras. Gud vill alltid leda mig vidare, och jag får vila i att när det är Gud som leder är varje steg ett steg närmare mitten.
Några råd från erfarna vandrare:
Vandra
… långsamt
… i tystnad
… om möjligt barfota
… som vattnet rinner i en bäck dvs stanna inte till under vandringen
… med en bibeltext eller i bön för någon eller något
/Anna Alebo Swedenborg