Ska vi ses? På en bänk?

29 nov 2023

Jag var på resa i Italien och kom till Assisi. Staden är förknippad med de båda helgonen Franciskus och Chiara, eller Frans och Clara som de också kallas. De levde här på 1200-talet vilket betyder att de i jordisk mening är de döda men den jordiska sanningen är ju inte den enda. Gud är inte en gud för döda utan för levande, ty för honom är alla levande. Så står det i Skriften. Det kan vara ett ord att ta med sig och tugga på nu i höstmörkret. Kanske kan det ge lite ljus?  Hur som helst så är sannerligen Frans och Clara högst levande trots sin jordiska död, inte minst som himmelska vägledare för den som söker en fördjupad Gudsnärhet i sitt liv.

I Assisi har Frans och Clara varsin kyrka helgad åt sig. En sen eftermiddag gav vi oss i väg på promenad till Sankta Claras medeltidskyrka och kloster. Det var alldeles tyst och stilla under de svala valven. Så skönt. Det passade perfekt för mig som gärna söker Gud i tystnaden. Så där satt vi en stund på en bänk och landade i oss själva och i rummet och allt det väckte inom oss.

Men friden varade inte länge. Efter en stund kom tre äldre kvinnor in och satte sig på en bänk en bit bort. De var allt annat än tysta. Åh, så typiskt, tänkte jag. Nu när jag äntligen fått den stillhet och tystnad jag behöver och som jag tycker är självklar i en kyrka. Om de nu ska prata om ditten och datten med varandra så kan de väl sätta sig på torget utanför. Kan inte det heliga rummet få vara en fredad plats? Jag kände hur min irritation över kvinnorna tog över och vips hade jag tillåtit mig själv att föras bort från min inre stillhet och befann mig nu i min splittrade periferi. Så jag började samla ihop mig för att gå.

Men då hände något med mitt lyssnande. Jag noterade att det fanns en sorts rytm i deras konversation som inte hör till vardagens sätt att samtala. Ibland var de alldeles tysta en lång stund, ibland talade en av dem och ibland alla tre samtidigt. Så började jag sakta förstå vad de satt och mumlade:

Ave Maria, gratia plena, Dominus tecum. Benedicta tu in mulieribus, et benedictus fructus ventris tui, Iesus. Sancta Maria, Mater Dei, ora pro nobis peccatoribus, nunc et in hora mortis nostrae. Amen.

Jag rodnade när jag förstod hur fel jag haft. De tre kvinnorna hade bestämt träff för att be tillsammans. Orden jag hörde var ängeln Gabriels ord till den unga Maria. Var hälsad Maria, full av nåd osv. De bad rosenkransbönen med radband i sina händer. I samma stund som jag insåg att de bad förvandlades hela upplevelsen för mig i kyrkan. Hjärtat gjorde en kullerbytta. En ström av tacksamhet och nyfikenhet sköljde över mig. Tänk vilken nåd att de kom precis när jag var här.  Jag fick en stark känsla av att denna bön bad de tre regelbundet tillsammans. Bönen flöt obehindrat som en vårbäck och rakt in i min egen själ.

Och i mig föddes en längtan att också få vara med i deras självklara bönegemenskap. Att få vara en av de tre kvinnorna på bänken. Kanske finns det någon som delar min längtan? Ska vi ses? På en bänk?

Krönika YA/Anna Alebo

 

Dagens bibelord

13 juni
Jesus sa: Den som tar emot mig, han tar inte emot mig, utan den som har sänt mig.
(Mark 9:30-37)