I hela mitt vuxna liv har jag drömt om en egen trädgård. Jag växte upp i en odlarfamilj och mina systrar har de grönaste av fingrar. Det ser så enkelt ut för dem. De har liksom odlandet i blod och hjärta. Under vintern går de igenom frökataloger och jag föreställer mig hur de sitter vid sina köksbord med en kopp te och beställer fröer och drömmer om vårens färger och sommarens skörd.
Jag drömmer också. Skillnaden mellan mig och mina systrar är att de inte sätter upp så många hinder inne i sig om hur svårt och tungt det är att odla och hur mycket som kan gå fel. Ibland är det förlamande att tänka och överväga alltför mycket. Gud har visserligen skapat allt – även vår tankeförmåga – men huvudet kan ställa till det för hjärtat.
Nu står jag äntligen här med en trädgård som vill bli tagen om hand. Mitt hjärta gläder sig men huvudet skakar på sig och undrar vad jag egentligen ställt till med. Hur ska detta gå?
I Bibeln finns många odlare. Jesus berättar till exempel om en man som just fått utsädet i jorden (Markusevangeliet 4:26-28). Den texten har jag ofta mediterat över med hjälp av inlevelsebön, en av Kyrkans äldsta böneformer. I vår tid premieras ofta förmågan till rationellt tänkande. Det är förstås en viktig sak för mänskligheten men det verkligen inte allt. Fantasi och inlevelseförmåga borde vi sätta lika högt och uppmuntra varandra till att utforska och utveckla. Annars blir människan halv.
I inlevelsebönen läser jag den korta berättelsen om bonden några gånger innan jag lägger texten ifrån mig. Jag stannar kvar i stillheten och låter händelsen i texten spelas upp för mitt inre som om allt händer i nutid. Tid och rum upphör och jag får vara med i det som sker! Jag träder in i scenen och ställer mig bredvid bonden och ser ut över det nysådda fältet tillsammans med honom. Jag ser hur han njuter över det han åstadkommit och över det nya liv som nu ligger nedgrävd som en hemlighet i jorden.
Efter att sådden är i jorden säger Jesus i sin liknelse att bonden sover och stiger upp, att dagar och nätter går medan säden gror och växer, och att bonden inte vet hur detta sker. Jorden bär gröda av sig själv.
Jag känner att jag vill fråga bonden vad han tycker om att Jesus inte alls nämner bondens slit med att förbereda och beså jorden. Eller talar om det tunga arbetet som nu väntar med ogräsrensning och oro för insekter och torka.
Jag försöker ställa mina frågor till bonden i meditationen men han verkar inte intresserad av min oro och mitt jämmer. I stället tar bonden ett djupt andetag och ber mig göra detsamma. Och han säger: Känner du doften, Anna? Doften av nysådd jord, känner du den? Och han pekar på den nakna jorden och berättar om skatten han nyss grävt ner där. Och att allt levande är en gåva från Gud. Och plötsligt känner jag hur frågorna blir oväsentliga och att min själ får ro.
Jag behöver dig i mitt liv.
Jag behöver din blick!
Ställ dig här intill mig och se ut över min eländiga lilla trädgård.
Vad ser du?