Under den senaste Killandagen i Lund berättade Lars Axelsson Alebo om ökenerfarenheter i Gamla Testamentet från sin bok ”De slog upp sina tält i stiglös vildmark.” Här kan du läsa en av berättelserna.
Andra Moseboken kapitel 3
Platsen
Finns det heliga platser? Är inte hela jorden helig för att den är skapad av den Helige, som såg att allt han gjort var gott? Eller för att Gud förenade sig med den jordiska materien i det människoblivna Ordet i det vi kallar inkarnationen? Är inte hela jorden helig? Finns det platser på denna helgade jord som är mer heliga än andra?
Allt vi kan veta om den saken är subjektivt. Och subjektivt vet vi att människor så långt vi kan följa vår historia bakåt i tiden har vandrat till eller stannat till vid platser där de förnummit en genomskinlighet mot Något större, Något bortom, ett Något som samtidigt är närmare än det egna hjärtat. Vi talar i vår tid ibland om thin places, platser där bara en tunn hinna skiljer den värld som vi ser, hör, känner och tror oss i någon mån förstå, från en annan verklighet, som vi bara anar. Den erfarenheten finns i mänskligheten. Vi missar förmodligen något väsentligt om vi förnekar eller bortförklarar den. Den ska inte sättas mot vissheten att hela kosmos är fyllt av Guds härlighet och att hela jorden är renad och försonad. På dammiga stigar, heliga av Skaparens helighet har människor i alla tider vandrat till platser där heligheten verkligen bränns.
Till en sådan plats kom Mose när han en gång drev sin svärfars får till andra sidan öknen. Det är fantasieggande att fundera över om det ligger något mer än geografi i uttrycket ”andra sidan öknen” eller ”bortom öknen”. Finns där några psykologiska eller andliga stråk i uttrycket? Hur som helst kom han till den heliga platsen, till Guds berg. Till platsen där litenheten och utblottelsen tar över, där man måste ta av sig skorna, vara barfota, som ett barn, eller en tiggare.
Mose var hemmastadd i denna öken. Visste han att detta var Guds berg, att det var en helig plats? Eller var det först när han såg elden och hörde rösten som han kom på var han befann sig? Det vet vi inte. Vi vet bara att den ensamme fåraherden där ”på andra sidan öknen” mötte den Gud som återigen visade sig vara Seendets Gud – ”Jag har sett mitt folks lidande ” säger Gud.
Sättet som Gud handlar på följer ett mönster som vi gång på gång stöter på i Bibeln och den heliga historien. Och ändå har vi så svårt att ta in att det är så det sker, det som verkligen är viktigt. I urtidsmyten var det inte Kains offergåva som Gud ville ta emot utan Abels, han vars namn betyder Tomhet, Intighet. Israel blev inte Guds egendomsfolk för att det var större eller mäktigare än andra folk; det var ju mindre än de flesta. David, den förste i den kungliga messiaslinje som skulle leda fram till världens frälsare, var yngst i sin syskonskara. När Frälsaren själv skulle sätta stopp för demonerna som hotade honom skedde det inte med rustade änglaskaror utan i ensamhetens bön och fasta. När segern over döden skulle proklameras skedde det först för några modiga men rätt uppgivna kvinnor och sedan till en liten skara män som hade låst in sig av rädsla för människor. Och den store aposteln skriver att ”det som världen ser ner på, det som ringaktas, ja, som inte finns till, just det utvalde Gud” (1 Korinthierbrevet kapitel 1)
Det är så det går till. Och det var så det gick till nu. När Gud ville uppenbara sitt namn och sina planer skedde det inte på ett högt berg där många kunde se och vittna. Det skedde i en öken; en enda människa såg och hörde. Mäktiga cedrar på Libanons höjder kunde inte vara mötesplatsen, men en oansenlig och taggig liten buske i en otillgänglig vildmark. Och människan som Gud valde ut till att gå och tala till Egyptens farao, en av den tidens mäktigaste män, var ingen lysande retoriker; han hade levt större delen av sitt liv i öknens avskildhet och när han talade kom orden trögt och tveksamt.
Elden
Det är så det går till. Och i det mötet brinner plötsligt en eld, som bränner och sprakar, skrämmer och värmer på eldars vis, och som manar till både närhet och distans på eldars vis. Men som inte förtär busken. Som är i busken så länge den vill, men som inte har bränt upp busken när den lämnar den.
Ingen gudsuppenbarelse på någon jordisk plats kan avslöja för oss hela Guds väsen. Ofta kanske vi bara anar en skugga av Någon som står bortvänd, men det är tillräckligt för att vi ska ta av oss våra skor och skyla vårt ansikte. Och vi kommer inte undan utan måste svara: ”Här är jag”. En dag skulle hela berget, vid vars fot Mose mötte Gud, komma att skaka och flamma av eld. En dag skulle hela gudsfolket höra rösten ur elden. En dag skulle tungor av samma eld tändas och sprida sig ut över hela världen. Men det började inte så. Gud börjar inte så. När Guds plan för mänsklighetens räddning börjar rullas upp sker det i en liten eld i en liten buske där en namnlös ängel talar till en liten människa. Eller kanske ännu långt tidigare när en annan vilsen vandrare hörde Guds tilltal: ”Lämna ditt land och din släkt och ditt hem och gå dit jag visar vägen.” (1 Moseboken kapitel 12)
Dessa eldar som värmer, lyser, bränner, skrämmer men inte förtär har följt gudsfolket genom tiderna. I den kristna traditionen syns kanske detta starkast i Gudaföderskan, den unga kvinna som tog emot det oskapade Ljuset i sitt inre och födde det till världen och som prisade den Gud som såg just till hennes ringhet när det största av under skedde.
Namnet
Tillbaka till Mose vid busken. När en människa i den bibliska historien drabbas av ett gudsmöte sker det aldrig för den egna höga upplevelsens skull. Gud vill något. Ofta får människan ett uppdrag. Så också här. ”Du skall föra mitt folk ut ur Egypten”, säger Gud. Då ställer Mose den något förvånande frågan till Gud: ”Vad skall jag säga till folket att ditt namn är?” Kände inte Mose till Guds namn? Eller fanns det flera namn att välja på? Eller flera Fädernas Gud?
Svaret till Mose är, liksom vid några andra tillfällen i Bibeln där vi närmar oss Guds väsens hemlighet, befriande oklart. Befriande därför att namnet i gammaltestamentlig föreställningsvärld oftast är mer än en benämning. Det säger något om bäraren. Och om gudsnamnets bärare kan vi inte uttala oss med någon större säkerhet.
Vi skall lite försiktigt titta på svaren som Mose får på sin fråga. Första svaret är: ”Jag är den jag är”. Andra svaret är bara orden ”Jag är”. ”Kalla mig Jag är”. Det tredje svar som ges är det klassiska heliga gudsnamnet, det som skrivs med de hebreiska motsvarigheterna till bokstäverna JHWH men som uttalas på ett helt annat sätt om det över huvud taget uttalas. Och som en bestämning till detta namn läggs ett förklarande ”edra fäders Gud, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud”.
”Jag är den jag är”. Vid en första titt kan kanske någon få intrycket att Gud säger: ”Det ska du inte bry dig om”, eller ”Det är min ensak”. Så är det nog inte tänkt. Inte heller handlar det om ett filosofiskt stillastående Varande bortom tidens och rummets rörlighet och obeständighet. Det finns en aspekt av aktivitet i den hebreiska motsvarigheten till ordet vara. Något i stil med ”Jag är där”, ”Jag är närvarande”. Eller varför inte ”Jag är här”. Att jag är betyder att jag ser, hör och handlar. Med den förståelsen stämmer Guds uppenbarelse av sitt namn väl med anledningen till att Gud ger sig till känna för Mose och ger honom ett uppdrag: ”Jag har sett hur mitt folk plågas. Jag vet vad de får lida. Därför har jag stigit ner för att befria dem”. Det är samma närvaro som mötte Hagar i det gudsmöte som fick henne att kalla Gud ”Seendets Gud”.
En ännu djupare förståelse av denna Närvaro ger oss det hebreiska verbsystemet när vi försöker översätta uttrycket ”Jag är den jag är”. Tempusformerna kan tillåta oss att på svenska skriva ”Jag är den jag kommer att vara” eller ”Jag kommer att vara den jag är”.
När Gud nu presenterar sig själv i verbform blir det naturligtvis i första person singularis. Det högheliga gudsnamnet JHWH är med all sannolikhet också en form av samma verb men i tredje person singularis. När människor kallar Gud vid namn blir det ”Han är”, ”Han är och kommer att vara”. Möjligen finns ännu en aspekt av verbformen: ”Han som låter (något) bli till”. Alltså skaparguden, Ursprunget.
Vi vet inte säkert vet hur det heliga gudsnamnet JHWH från början har uttalats. Därför, och av respekt för den andra trosgemenskap, judendomen, som vördar Namnet och tillber den som bär det, men aldrig uttalar det, har även många kristna valt att inte uttala namnet. Av tradition har namnet återgetts med Herren eller dess motsvarigheter i olika språk. För att skilja det från det ord som betyder ´herre´ i största allmänhet skrevs det ända till vår förra officiella bibelöversättning, den från 1917, med versaler: HERREN.
I Septuaginta, den viktigaste förkristna översättningen av Gamla Testamentet till grekiska, den tidens ”världsspråk”, återges frasen ”Jag är den jag är” med orden ego eimi o ón, ”Jag är den Varande”. För den grekisktalande jude som hade kvar åtminstone en synagogskunskap i hebreiska måste detta varande ha haft kvar något av de ursprungliga heliga ordens dynamik. Jag är den Varande, den som Är – för er!
Tankemönstret följer med in i Nya Testamentet, när Jesusberättelsen skrivs ner på just grekiska. Och det öppnar hisnande perspektiv för den kristne. I Johannesevangeliets framställning av Mästarens liv säger han gång på gång just dessa ord: ego eimi, Jag är. Oftast sker det med någon bestämning: jag är världens ljus, jag är den gode herden, jag är vägen, sanningen och livet. Då måste det inte nödvändigtvis vara en association till gudsnamnet. Men på ett par ställen är kopplingen solklar och kan inte ifrågasättas. I Johannesevangeliet kapitel 8 vers 58 säger Jesus: ”ego eimi (Jag Är) innan Abraham blev till”. Följdriktigt anklagades han för hädelse efter de orden. Och inför sin död säger Jesus enligt Johannesevangeliet kapitel 13 vers 19: ”Jag säger det nu, innan det sker, för att ni, när det har skett, skall tro att ego eimi” (att Jag Är).
Exegeterna kan fortsätta tills Kristus kommer åter att spekulera i om han verkligen sagt detta eller om ”Namnet över alla andra namn” lagts på Jesus av den tidiga Kyrkan. Och om han verkligen sagt det kan otrons apostlar fortsatt hävda att han hade ett storhetsvansinne av sällan skådat mått. Långt över och bortom världens klokskap fortsätter Kyrkan lugnt och tillitsfullt att hävda att hennes Herre, som under en liten tid vandrade på jordens stigar, är den som med sitt eviga varande bär och uppfyller universum.
I den liturgi som Kyrkans heliga bilder, ikonerna, bär uttrycks denna syn på förhållandet mellan den jordiske Jesus och evighetens Gud på ett speciellt sätt. Jesus liksom alla helgon bär en gloria. Men på Jesus-glorian, och bara på hans, står orden O ΩN, Den Varande, Den som Är.