Det berättas om Sta Scholastica, den helige Benedikts syster, att hon en dag fick besök av sin bror. När kvällen närmade sig bad hon honom att stanna kvar så att de kunde fortsätta dela sina tankar, men Benedikt ville tillbaka till sitt kloster. Då böjde sig Scholastica ned i bön – och det började regna, åska och blixtra. Ovädret var så häftigt att Benedikt inte kunde gå hem. Så slutade det med att de hela natten fortsatte sitt samtal om andliga ting.
När vi svänger in på gårdsplanen framför Mariavalls kloster är jag trött och jäktad. Vi plockar ut väskorna och går in genom klostrets stora port i jakt på gästsyster. Men rummet formar rörelsen. I den strama arkitekturen dämpas stegen en smula, själen stillas och hjärtats små orosrörelser mattas av, finner vila i det gråblå hav av stillhet som öppnar sig. En stillhet som i klosterkyrkan öppnar för mötet med den dyrbara Närvaro som är alltings ursprung och mål.
I en liten bok om benediktinsk spiritualitet skildrar författaren det som ett liv i motsägelser. Munken behöver både avskildhet och gemenskap, arbete och vila, tystnad och skratt. Benediktinens stabilitas, regeln att hålla sig till en plats är paradoxalt nog porten in till den inre, större, resan med Gud. Viljan till stillhet skapar rörelse. Så ordnar Benedikt det vakna livet i tre delar: tid för bön, tid för arbete, tid för studier. Tiden för bön återkommer minst sju gånger och omsluter allt annat. Det är ett mönster som också vi jäktade varelser utanför klostermurarna också skulle må bra av. Tid för bön, tid för arbete, tid för studier. Allt har sin tid, sin rymd. Och det formar en enhet.
Liksom den heliga Treenigheten, Fader Son och helig Ande, formar en enhet. De tre, varandras motsatser – Fadern är inte Sonen och inte Anden – som bildar ett gudomligt Väsen. Fadern som föder Sonen i en evighet och Anden som utgår av Fadern och Sonen, som är kärleken dem emellan.
Så är den heliga Treenigheten ett mysterium av ständigt givande till varandra, av ständig gemenskap. Allt i den helige Ande, i kärleken.
”Ingen har någonsin sett Gud” konstaterar evangelisten Johannes och fortsätter: ”Men den ende sonen, själv gud och alltid nära Fadern, han har förklarat honom för oss.” (Joh 1:18).Sonen, som blev människa i Jesus från Nasaret. Sonen som sin sista kväll med lärjungarna bad för dem, för oss, att ”de, alla skall bli ett och att liksom du, fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss” (….)och han fortsätter: ” Den härlighet som du har gett mig har jag gett dem för att de skall bli ett och för att liksom vi är ett. Då skall världen förstå att du har sänt mig och älskat dem så som du har älskat mig. ”(Joh 17:21-22)
Genom Kristus bjuds vi in i Treenighetens liv. Det är det liv som vi är menade att avspegla i gemenskap med andra, med varandra. Våra olikheter är inget hinder, tvärtom är de förutsättningen. Fadern, Sonen och Anden är tre Personer, olika varandra och likväl i enhet.
Under inspelningsdagarna sitter vi alla tillsammans i koret. Olikheterna syns lång väg – dräkt, inte dräkt, dräkt…Vi kunde också ha tänkt: katolik, lutheran, katolik…Men inget av det spelar någon roll. Tvärtom sprids en förunderlig glädje när vi firar gudstjänsten. Bönen blir stark. Sången likaså. Läsningarna och de olika betraktelserna formas av ett djupt allvar. Samtidigt, mitt i det högstämda börjar någon plötsligt hosta. En envis rethosta som tydligen smittar av sig på en andra, en tredje. Som en systerlig gest, med glimten i ögat. Glädjen och Närvaron går att ta på.
Vad är det vi är med om? Kan det vara så att vi i vår bönegemenskap under en torsdagskväll och fredagsförmiddag får en försmak av den glädje som Kristus förberett oss för i enheten? För den glädje som bara står att finna där? Om de första kristna står det att de hade ett hjärta och en själ och att ingen betraktade något av det han eller hon ägde som sitt; de hade allt gemensamt (Apg 4:32). I Mariavalls klosterkyrka är vi under den soliga förmiddagen ett hjärta, ja kanske till och med en själ, när vi ber tillsammans. Gudstjänsten är en blandning av våra traditioner, där våra bidrag inte är att betrakta som våra: allt har vi gemensamt, att dela med andra och varandra.
När vi åker hem önskar jag i mitt stilla sinne att någon syster kunde ha bett om regn på samma sätt som Sta Scholastica en gång gjorde. Ett regn som hindrat oss från att bryta upp, ett regn som gjorde det möjligt för den gemensamma bönen och samtalet att fortsätta. För det som vi var med om när vi under två korta dagar bad tillsammans, i den enhet som Kristus ber om var så stort, så värdefullt, så livgivande att det gärna fått regna i veckor. Eller år.
Lyssna här till gudstjänsten:
https://sverigesradio.se/avsnitt/gud-fader-son-och-ande
/Ingrid Norén-Nilsson